Inte från Barcelona

28-mannabandet ”I’m from Barcelona” är mångfasetterat på flera plan. Nu är de aktuella med nya skivan ”Who killed Harry Houdini”.

Publicerad i Värnpliktsnytt nr 9/2008 under ”Nöje”.

Med en trallvänlig melodi om spanska solkustens största stad slog bandet I’m from Barcelona sig in på den svenska indiepop-scenen år 2006. Sedan dess har de turnerat land och rike runt, varit folkkära i Allsång på Skansen och framträtt i bland annat Frankrike, Spanien och USA.

Bandet med de 28 medlemmarna har sitt högkvarter i Jönköping i Småland, och det är där bandets frontfigur Emanuel Lundgren bor. Skivan ”Who killed Harry Houdini?” har precis släppts och nu har bandet varit på turné ute i Europa.
Hur ofta är ni alla 28 på samma scen?
– Nästan aldrig, berättar Emanuel. Det skiftar jättemycket. Nu senast var 14 stycken iväg på turnén och det fungerade bra ändå. I Sverige har vi olika laguppställningar varje gång, så det är ju ett kämpande i planeringen. Men när vi spelade in skivan var vi alla 28.
Var fick du idén ifrån?
– Jag hade spelat i samma band i fyra år och fastnat i det musikaliska tänkandet. Jag kände för att göra någonting där allt var tillåtet, där man kunde plocka in vilket instrument som helst och det skulle funka. Jag frågade mina kompisar om de ville vara med och så hade vi en inspelning där vi skulle ha maximalt kul. Sen råkade vi få framgång med det här bandet och det är ju kul.

Men hur skapar man musik när det finns 28 stycken olika viljor? Emanuel förklarar att skaparprocessen oftast går genom honom. Han får en låtidé och spelar in den ensam. Därefter tar han demon till replokalen och låter bandet lyssna. Sedan kommer musikerna med förslag på hur låten kan förbättras och därefter börjar man öva. Blåsinstrumenten övar för sig, kören för sig, kompinstrumenten för sig och stränginstrumenten för sig. Sedan sammanstrålar alla till en gemensam repetition, där låten fastställs i sin form. Bandet övar ungefär en gång i veckan och man
spelar efter både gehör och noter.
– Bandet är en mix av utbildade, självlärda och olärda musiker, av de som lirat sedan de var små, de som lirat jämt och de som aldrig lirat i band förr. Den blandningen är väldigt unik och ger mycket, berättar Emanuel.
Finns det ingen risk att det blir mycket intriger i bandet när man är så många?
– Vi har upptäckt att det nästan blir färre intriger när man är fler, för det blir inte lika intensivt som när man är fyra personer i ett band. Blir du osams med en av fyra – då är det svårt att låta det ebba ut i någonting. Men är du över 20 i bandet behöver du aldrig tröttna på det sättet för du kan alltid vara med någon annan i två dagar om du behöver det.
Varför namnet I’m from Barcelona?
– Det är ett citat ifrån ”Pang I Bygget” med John Cleese. Servitören är från Barcelona och heter Manuel. Eftersom jag heter Emanuel tyckte jag att det kunde vara passande.
Hur ofta har ni varit i Barcelona?
– Bara en gång faktiskt. Men vi ska dit nu igen i oktober-november. Då får man svara på den frågan igen, för i Spanien är Manuel ifrån Mexiko…
Er senaste skiva heter ”Who killed Harry Houdini?”. Varför?
– Det är inte ett citat från ”Pang i bygget”. Många låtar på skivan har varit inspirerade av biografier som jag läst. En av de böcker som jag fastnade för heter ”The Secret Life of Harri Houdini” (av författarna William Kalush och Larry Sloman, reds. anm.).
Hur tycker du att den här skivan skiljer sig från den förra?
– Den har fler känslolägen. Första skivan beskrev olika typer av eufori och glädje och skrevs på en sommar. Nya skivan är ett försök att blanda in måndagsmorgnarna.

Carl-Johan Kullving

[ssba]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *